Måste erkänna att vi är väldigt olika. Det är inte det att jag inte tycker om dem, för det gör jag. Trots allt de gjort. Det är bara det, att när sånt random som vilja eller känsla spelar roll för mig så är det pengar och status som spelar roll för dem. Jag vill plugga för att kunna arbeta med något jag brinner för. De tycker att jag ska plugga för att kunna tjäna mycket pengar. Annars kommer man ju ingen stans i livet. Det sorgliga är liksom att de inte förstår, hur mycket jag än förklarar och argumenterar så går livet enligt dem ut på att tjäna mycket pengar och vara en del av samhällets toppskickt. Det allra mest sorgliga är att trots att de har flera miljoner på banken och spelar bridge med Trollhättans överklass på torsdagarna så har de inga vänner, inga fritidsintressen och båda är så sjuka att de knappt kan gå utanför dörren en del dagar. Vad ska de med miljoner till när de inte brinner för något? Det kanske är en slump men faktum är att båda deras barn med familjer har valt att bosätta sig i en annan del av landet. Inte för att undvika sina föräldrar utan kanske snarare för att den kärlek som skulle kunna få dem att vilja vara nära inte finns. Därför har de låtit andra faktorer spela roll i valet av stad att bo i. Jag är i alla fall glad att jag ser vad de gör för fel och vilka snesteg de har tagit, trots sina pengar. Jag tänker aldrig bli som min mormor och morfar. Av tusen anledningar.

Imorgon kommer mormors damklubb hit och det blir 75-års kalas med catering och hela faderuttan. Fast en del är inte bjudna. De är inte tillräckligt perfekta. Oh dear, tur att jag har min kamera att ägna mig åt.