- Vi leker att vi är tvillingar, skrek min bästa kompis till mig, vi kan
kalla henne Nettan, för det spelar egentligen ingen roll vem det var.

Jag sprang in i vårt vardagsrum och drog fram några stolar som stod runt
bordet.
- Här kan vi bo, ropade jag, och här kan våran pool vara. Jag pekade
på vår klarblå matta som låg i ena änden av rummet.

Nettan och jag började hitta på en massa saker om tvillingarna. Vi var
rika och vi hade varsin kille som gav oss presenter hela tiden. Precis
när vi börjat sätta igång och leka på riktigt ställde Nettan en fråga.
- Ska vi vara smala som jag eller stora som du? Hon tittade på mig som
att det var vilken fråga som helst och det var det antagligen i hennes
öron också.

Men för mig var det ingen vanlig fråga, det var ett bevis på att det
stämde. Jag var annorlunda och jag var tjock. Jag skulle sluta äta mat,
bestämde jag mig för samma kväll. Någon halvtimme senare satt jag
gråtandes och tuggade i mig några chokladbitar jag rotat fram ur
skafferiet.
- Imorgon ska jag sluta äta mat, bestämde jag tyst för mig själv.

Jag var nästan fyra år och vi hade gympadag på dagis. Alla barnen hade
med sig gymnastikkläder och vi gick på led till en liten gymnastiksal som
låg några hundra meter från dagis. Jag hade en grön gymnastikdräkt
med volanger vid rumpan och flätor i håret. Jag kommer ihåg det så väl
för vi hade stått och stirrat på oss själva i en stor spegel som fanns i
omklädningsrummet.

När alla bytt om fick vi ställa oss i korridoren i anslutning till salen.
Jag var förväntansfull och så där sprudlande glad som bara dagisbarn kan
vara. Mitt emot mig i korridoren satt en jämnårig kille, vi kan kalla
honom för Jakob, lutad mot väggen.
- Vad tjock du är, sa han och blängde på mig.
- Det är jag inte alls det, försökte jag få fram men gråten hade redan
trängt upp i halsen och jag sprang tillbaka in i omklädningsrummet.
Efter en stund kom fröken in och undrade vad som hade hänt. Jag hade
svårta att ty mig till andra vuxna än mina föräldrar så jag svarade inte utan
följde bara med henne ut till de andra. Jag hatade gymnastiken och mest av
allt hatade jag hatade Jakob efter det.

Jag såg Jakob för några veckor sedan på bussen och tänk att jag satte mig
med min bästa sida till och försökte se så otjock ut som jag kunde. Vet inte
varför egentligen.

När jag var en sisodär 12-13 år gjorde jag alltid, eller åtminstione ofta,
en apliknande min så fort någon tog fram en kamera.
- När man döljer sig bakom en grimasch så behöver man inte tänka på
hur ful man är, resonerade jag.

Det här var på den tiden då jag ägnade många timmar om dagen till
att hänga på Lunarstorm och självklart slängde jag upp en bild på mig
själv. Just den bilden jag tänker på föreställde mig framför ett hus i
Italien med kinderna uppblåsta och händerna vid öronen. Någon månad
senare fick jag en kommentar till bilden. Någon, oväsentligt vem, skrev
att jag inte behövde blåsa upp kinderna för jag var ju ett fetto ändå.

Jag sa inget till någon utan svalde kommentaren, tog bort bilden och
gjorde aldrig mer den där apgrimaschen. Förrän igår då.