Även om det är tungt som bly ibland, så har jag hellre både uppför- och nerförbackar än en evigt lång och jämntjock raksträcka. Igår till exempel var en superdag (trots att det var måndag) men idag är jag nere och trampar på botten igen. Upp och ner och upp och så ner igen.

Vi lyssnade på en föreläsning om stress idag, den var riktigt bra. Föreläsaren var inspirerande och jag kände verkligen igen mig i hans exempel. Tyvärr upplevde jag det som så rackarns enkelt när jag satt där men kan känna lite såhär i efterhand att fan, är det verkligen så enkelt att stryka sina mål och byta ut dom till en "riktining" istället? Undermedvetet kommer jag alltid ha ett visst antal mål inom mig som jag kommer banna mig själv för att inte uppnå. Hursomhelst, ska jag ta till mig hans tips för jag borde verkligen lära mig att taggaaa ner lite.

Varför vill man så mycket hela tiden?