Jag var nästan fyra år och vi hade gympadag på dagis. Alla barnen hade
med sig gymnastikkläder och vi gick på led till en liten gymnastiksal som
låg några hundra meter från dagis. Jag hade en grön gymnastikdräkt
med volanger vid rumpan och flätor i håret. Jag kommer ihåg det så väl
för vi hade stått och stirrat på oss själva i en stor spegel som fanns i
omklädningsrummet.

När alla bytt om fick vi ställa oss i korridoren i anslutning till salen.
Jag var förväntansfull och så där sprudlande glad som bara dagisbarn kan
vara. Mitt emot mig i korridoren satt en jämnårig kille, vi kan kalla
honom för Jakob, lutad mot väggen.
- Vad tjock du är, sa han och blängde på mig.
- Det är jag inte alls det, försökte jag få fram men gråten hade redan
trängt upp i halsen och jag sprang tillbaka in i omklädningsrummet.
Efter en stund kom fröken in och undrade vad som hade hänt. Jag hade
svårta att ty mig till andra vuxna än mina föräldrar så jag svarade inte utan
följde bara med henne ut till de andra. Jag hatade gymnastiken och mest av
allt hatade jag hatade Jakob efter det.

Jag såg Jakob för några veckor sedan på bussen och tänk att jag satte mig
med min bästa sida till och försökte se så otjock ut som jag kunde. Vet inte
varför egentligen.