När jag var en sisodär 12-13 år gjorde jag alltid, eller åtminstione ofta,
en apliknande min så fort någon tog fram en kamera.
- När man döljer sig bakom en grimasch så behöver man inte tänka på
hur ful man är, resonerade jag.

Det här var på den tiden då jag ägnade många timmar om dagen till
att hänga på Lunarstorm och självklart slängde jag upp en bild på mig
själv. Just den bilden jag tänker på föreställde mig framför ett hus i
Italien med kinderna uppblåsta och händerna vid öronen. Någon månad
senare fick jag en kommentar till bilden. Någon, oväsentligt vem, skrev
att jag inte behövde blåsa upp kinderna för jag var ju ett fetto ändå.

Jag sa inget till någon utan svalde kommentaren, tog bort bilden och
gjorde aldrig mer den där apgrimaschen. Förrän igår då.